En kort sammanfattning av vad som hände 1988
Sommaren 1988 anställde den Islamiska Regimen i Iran en storskalig massaker på landets samvetsfångar. Några siffror på antalet offer har p.g.a.hårda censuren och hårda politiska klimatet inte kunnat fastställas? Dock har hittills ca 4000 av dessa namngivits av berörda familjer och organisationer. Många av offren hade egentligen redan avtjänat sitt straff, men satt kvar i fängelse då de inte ville underkastade sig frigivningsvillkoren. De blev då massakrerade och begravna i stort i okända massgravar.
Regimen vägrar fortfarande ge någon information om var dessa gravar ligger. Khavarangrav- platsen i södra Teheran är den enda kända sådan massgrav där berörda familjerna samlas den 31:augusti varje år och hedrar sina kära. Massakern var kulmen på en elimineringsprocess under 1981-87 där more then 20000 olikstänkande försvann, torterades ihjäl, eller arkebuserades. Unga flickor våldtogs med stöd av islamska Sharialagen innan arkebuseringen. Denna process är delvis dokumenterad av bl.a Amnesty International, iranska politiska fångars förbund i exil, iranska oppositionen, familjerna,o.s.v.
Hur det hände?
Vintern 1987 förhördes åter alla fångar: ”Tar du avstånd från din organisation? Tror du på den islamiska republiken? Ber du?” Fångarna delades i olika grupper efter hur de svarat på frågorna. Mojahedin(1) skiljdes från vänstern. Fångar delades efter nivån på deras straff. I Gohardasht-fängelset i staden Karj placerades fångar med kortare än 10 års straff i speciella avdelningar. Fångar med 10-15 års strafftid och från 15 år till livstid placerades i olika avdelningar. Fångarna som avtjänat sitt straff och fortfarande var fängslade, eftersom de inte accepterat villkoren för frigivningsintervjun, sattes i en speciell avdelning. Denna återgärd genomfördes i fängesler runt om landet.
Fredagen den 29 juli 1988 fick fångarna inte gå ut och få frisk luft, TV-apparaterna hämtades från deras rum, avdelningarna fick inte längre några tidningar, familjebesök stoppades och patienter fick inte längre besöka fängelsernas sjukvård.
Lördagen den 8:e augusti inleddes en domstol. Man började med mojahedin. Mäns och kvinnors ögonen bands för, de togs ut från avdelningarna och ställdes upp längs korridorerna. Därefter togs de en efter en till rummet där dödskommissionens medlemmar väntade på dem.
Fyra frågor ställdes till fångarna: ”Tror du på Mojahedin? Fördömer du din organisation i en intervju inför andra fångar? Samarbetar du med fängelsets tjänstemän mot andra fångar? Ställer du upp på att gå genom irakiska minfält? Massakern startade samma dag och fortsatte dagar och veckor.
Slutligen var det dags för vänstern och kommunisterna. Det var den 25 augusti 1988. Fångarna från avdelningarna med vänsterfolk fick sina ögon förbundna, de togs ut från avdelningarna och ställdes upp i korridorerna, avdelning för avdelning.
De togs en efter en till rummet där de ”förhördes”. Dödskommissionen väntade på dem för att skicka dem till dödskammaren. Frågorna var: ”Tror du på din organisation? Är du muslim? Ber du?” Negativt svar var tillräckligt för att ge dödsstraff. Tempot i rättegången var sö högt att en fånge dömdes var annan eller var tredje minut. De fångar som erkände att de inte var muslimer och inte bad fick ställa sig i dödskön. Slag och piskrapp fortsatte dagar och veckor samtidigt som hängningarna ägde rum. På detta sätt massakrerades tusentals politiska fångar i hemlighet och begravdes i massgravar runt om landet.
Varför det hände
Folk i Iran var tröttna på 8 års krig med Iraq. De ville ha slut på kriget . Ingenting fångerade som det skulle. Landet var helt förlamad. Folk började protestera . Regimen hamnat i knäp och höll på att förlora greppt om samhället. Kriget var inte längre lönsam för parterna. Kriget i Iran var ett vertyg för regimen att kväva folket och politiska mötståndare. Regimen i Iran ville ha någon lösning för att sluta fred med Iraq innan folket skulle resa sig mot regimen. Samtidigt behövde de att låtsas kriget har fått sitt mål och de har vunnit kriget för att dämpa sina milliontals anhägare som hade lovats att inta Jerusalem. För det skulle hända skulle de först besegra Iraq. Fredsförhandling hade pågått genom FN i ett år. FN utfärdade en resolution(resolution nr 598) i början av Mars 1988. I ett tal i mitten av juni 1988 godkände Khomeini resolutionen. Regimen visste att freden skulle inte på ett längre perspektiv hjälpa de för att ta sig ur den svara inhemska situationen. Förstörelse var högt, hundratusental var döda och milliontals var hemlösa. Folk var missnojda. I början av 80-talet avrättade Regimen tiotusentals mötståndare i beskydd av kriget. Tusentals politiska mötståndare hade fortfarande hållits i fängelse. Folk skulle vilja se politiska fångarna befrias när kriget skulle slutas. Regimen skulle inte befria så många politiska fångar eller behålla de i fängelse. I varje fall skulle de vara ett problem för regim. Då massakerade regimen tusentals politiska fångar för att skrämma folket och bli av med så många samvetsfångar en gång för alla.
Situationen för politiska fångar i iranska fängelser
Iran är ett land där brott mot mänskliga rättigheter har genomförts i dess mest brutala form. Förföljelse, tortyr och avrättningar av frihetskämpe har alla dessa år fortsatt oavbruten. Det finns omkring 2000 politiska fångar i Irans fängelser idag, de flesta i Tehran, Kurdistan och Azarbaijan. Omkring 500 är befriad med borgen och väntar på en dom. De flesta är arbetaraktivister, studenter, journalister, lärare, regimkritiker och Kvinnorättsförsvarare. Fyra kurdiska aktivister bland annat en journalist är dömda till döden. Någar har de senaste åren torterats till döds, bland annat en iransk-kanadensiska journalist, en ung kvinnlig läkare, tre studenter och två kurdiska aktivister.